Nya tutorials på hur man enkelt kan jobba med bilder, video och ljud

Lägger nu upp fler tips på hur man enkelt kan jobba med att skapa snygga foton, filmer och ljud. Tanken var ursprungligen att jag själv skulle producera filmerna men tiden räcker inte riktigt till. Därför nu även lagt upp tutorials som andra duktiga kreatörer skapat och publicerat online till allmänhetens förfogande. Försökt plocka sådana som ger baskunskaper och förmedlar informationen på ett bra sätt. Finns annars så otroligt mycket där ute som av flera anledningar är svårt att ta till sig och använda. Grunden till att formen blev videotutorials är helt enkelt för att det är min erfarenhet att de på ett direktare sätt är lättare att kopiera och förstå. Har själv bläddrat mig blind bland diverse hjälpmanualer. Men som sagt, här blir det bara baskunskaper. Ligger som under fliken: MEDIATIPS

Det börjar dra ihop sig!

Researchblogg och intertextualitet

Ett samtal med Henry Jenkins där han tar upp två för mig relevanta iakttagelser. Inledningsvis snackar han om hur universiteten bör tillpassa sig öppnare strukturer för insamling och förmedling av kunskap. Där lyfter han fram just researchbloggen som ett tänkbart verktyg att skapa dialog och insyn i universitetsvärldens annars rätt stängda miljö. Vidare kommer han in på remixkulturer och hur man där plockar och använder material från nätet och andra källor för att sedan utifrån det skapa något eget och originellt. Jenkins uppmuntrar här till att man inom utbildningsväsendet bör ta till vara och använda dessa kreativa resurser. Och ett sätt att skapa en fruktbar miljö och förståelse för denna typ av aktivitet kan vara att börja se äldre kulturella artefakter som utryck för ett remixtänkande. Går ju väldigt mycket i linje med intertextbegreppet. Har själv på seminariet just tänkt ta upp hur man kan förklara och tolka olika aktuella remixade digitala berättelser, exempelvis på YouTube, utifrån intertextualitet och andra komparativa tekniker.  

Intervjun är gjord av Patricia Lange. Henry Jenkins är professor vid Masschusetts Institute of Technology’s Comparative Media Studies Program. Har författat en rad artiklar och böcker, där jag i denna uppsats speciellt fokuserar på Convergence Culture. Utöver det är han också en aktiv bloggare.

 

50+ Web 2.0 Ways To Tell a Story

 

Allan Levine har skapat en wikispace där det tipsas om onlinebaserade ljud, foto och video program. Allt ska vara gratis och rätt lätta att använda. I dagsläget ligger det 64 olika software för web 2.0 framställning. Kände själv inte igen speciellt många av produkterna men kan säkert mixas med mer traditionella program såsom Adobes produkter.

Ungdomar ser inte sitt online skrivande som ”skrivande”

Jill Walker Rettberg skriver på sin blogg om en undersökning från Pew Internet där det visat sig att 60% av alla ungdomar inte betraktar sitt digitala skrivande som riktigt  ”skrivande”. Walker avslutar med att fråga sig om det beror på att det skiljer sig så markant från traditionellt skrivande eller om det kan hänga ihop med utbildningsväsendets attityd gentemot formen. 

I wonder whether that’s because they genuinely find that online writing is different from traditional writing – or because they’re used to their school system not acknowledging their online culture as valid?

Ett resonemang som känns igen från nyligen omnämnda Michael Faris. Frågan är hur länge skolväsendet och lärarna kan förbise dessa digitala ”språk”. 

Fick för övrigt häromdagen ett sms från en amerikansk vän i Köpenhamn. Han undrade om kunde plocka upp en bok på Malmö stadsbibliotek: ”… from Malmo lib. Can u gt it?. Cu”

Kommer inte hinna röra vid sms-kodat språk i uppsatsen, men helt bestämt värt en helt egen liten uppsats.

23/2 2009

Möblerar om extremt mycket inför seminariet. Ska under de kommande dagarna försöka lägga upp alla källor som kommer diskuteras, samt aktuella länkar, bilder, filmer och annat relevant. Pappersuppsatsen och bilagor för arkivering kommer att lämnas in i slutet av vecka 10. 

Inför seminariet den 26/2

Uppsatsen om digitalt berättande närmar sig sitt slut. Torsdag den 26/2, 15-17, lägger jag fram min uppsats vid språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet, sal H135a.

 

Det kommer att bli en onlinebaserad visuell och auditiv resa genom det extremt breda forskningsfält som digitalt berättande utgör. Med hjälp av egna och andras texter, bilder och filmer kommer jag försöka att förmedla den kunskap som genererats under dessa månader. En del av seminariet kommer att handla om att identifiera och exemplifiera digitala berättelser och i vilka kontexter de verkar. Med hjälp av relevant teori kommer typiska karakteristiska egenskaper och teman lyftas fram och analyseras.

 

En minst lika väsentlig del kommer att beröra mina egna och andras erfarenheter med att arbeta med digitala berättelser, både vad angår form såväl som innehåll. För både på ett praktisk och mentalt plan har denna uppsats tvingat mig att förkasta några av de invanda retoriska strategier jag fram till nu utvecklat och använt mig utav i universitets sammanhang. Det gäller allt från att jag blev tvungen att lämna mitt kära fotnotsystem till förmån för paratessystemet eftersom bloggen inte tillåter fotnoter, till att onlinestudier frammanar ett fragmentariskt tänkande som genomsyrar hela ens förmåga att tillgodogöra och omsätta informationen på ett begripligt sätt.

 

Men det råder inga tvivel om att vi är på väg in i ett än mer digitaliserat samhälle där den självbärande texten utmanas från alla håll och kanter av en mer postmodern retorik. För liksom Gunther Kress konstaterat i Literacy in the New Media Age har den nya medietekniken och softwaren med mixandet av bilder, text, grafik och animationer medfört en förflyttning ”from telling the world to showing the world” (Kress 2003:140). Det är ju en förflytning som utmanar det traditionella textbegreppet. Kathleen Blake Yancey frågar sig i sin artikel, ”Made not only in words: composition in a new key”:

 

How do we create such a text?

How do we read it?

How do we value it?

Not least, how will we teach it?” (Yancey 2004:301)

 

Allihop är det frågor som har en ytterst relevans. Samtidigt är de otroligt svårbesvarade eftersom de kräver insyn och kunskaper från en rad olika forskningsfält och områden. Jag kommer likväl, med hänvisning till en rad kloka män och kvinnor, försöka besvara dessa frågor eftersom de samtidigt besvarar mina egna funderingar angående min resas haltande och bångstyriga framfart med researchbloggen. Länkandet, de mångfaldiga transparanta lagerna och den splittrade texten var allihop en bidragande orsak till att jag slutligen försökte betvinga bloggen att fungera som en vanlig pappersuppsats. Jag försökte med cut-and-paste teknik överföra en pappersuppsats till bloggform, istället för att utnyttja bloggens inneboende retorik och kommunikationsförmåga. Det var ett desperat försök att helt enkelt göra gamla saker på ett nytt sätt. När Michal Faris skriver att den nya mediakulturen måste tillåtas arbeta efter sina helt egna resurser, regler och förutsättningar kan jag inte annat än hålla med honom. Det är framtiden.

 

First of all, we still don’t get it. We are still trying to appropriate the literacy practices of youth culture, and co-opt them for our own means. We use hip – hop to teach grammar. We use blogs to nitpick the ultra fine points of novels and to teach grammar. We don’t honour the literacy practices of the people in our classrooms for what they are. If we as teachers are not cognizant of the ways in which new media act differently from prior media, then it is of little use to ask students to use new media in the classroom. (Faris 2007:159)

19/2 2009

Har fixat en del länkar och källor. Det kommer mer! 

Om bloggar, fanzine, Damien Hirst och mitt plagiat på ”redragtoabull.com”

Michael Faris har i sin avhandling om bloggar, Traversing the City of Blogs: Pedagogy, Performance, and Public Spheres, lyft fram släktskapet till en så pass oväntad genre som fanzines. I Notes from the Underground: Zines and the Politics of Alternative, definierar Stephen Duncombe ett fanzine som en ”noncommercial, nonprofessional, small-circulation magazines which their creators produce, publish, and distribute by themselves.” (Duncombe 1997:6)

 

Vad Faris gör är både intressant och nytänkande. För förutom att påvisa de mer tydliga influenserna från mer självbiografiska genrer, förmår han med komparationen att lyfta fram en rad punkter där bloggar och zines förenas till innehåll och form: ”Zines, with their circulation, amateur publication, multimodal design, and challenges to traditional notions of authorship, provide a model for understanding how blogs function.” (Faris 2008:147)

  

Flera av dessa punkter kommer att lyftas fram i pappersuppsatsen och på seminariet den 26 februari. Men här är det framför allt en punkt som jag avser att fördjupa mig i. Mycket eftersom det är en aspekt som ständigt aktualiseras när man befattar sig med digitalt berättande. För liksom bloggar och zines utmanar många digitala berättelser den traditionella bilden av författarskap och upphovsrätt. Duncombe belyser hur man inom fanzinekulturen ofta ”lånat” och ”pirated from other zines and the mainstream press, sometimes without credit, invariably without permission” (Duncombe 1997:10). Liksom Faris visar i sin avhandling gör sig sedan samma tendenser sig gällande även på bloggar, youtube och andra ställen på nätet där digitala berättelser förmedlas.

 

Frågan vidrörande upphovsrätt och plagiarism är brännhet idag. Något som syns i offentligheten både i fallet med den pågående rättegången mot Pirate Bay, men också den i dagarna medialt uppblåsta affären omkring Damien Hirst och hans åtal emot en 16-årig engelsk kreatör som bland annat använt sig av Hirst diamantsmyckade dödskalle i ett kollage. Hirst är i särklass konsthistoriens rikaste konstnär. Dessutom har han själv otåliga gånger beskyllts för diverse konststölder. Därför upplevdes hans rättsliga agerande både banalt och provocerande. Runt om i världen har denna nyhet diskuterats flitigt på bloggar och andra medier. Här ses bland annat artiklar från SvD och nyheter24.se.

 

Men reaktionen var kanske som allra störst från konstvärlden själv. Ett flertal kända engelska konstnärer startade ett project, “redragtoabull.com”, för att belysa, ironisera och hjälpa den 16-åriga kreatören. Och eftersom en del av detta projekt om digitalt berättande även handlar om att omsätta teorierna och lärdomarn skapade jag själv ett verk av Damien Hirst välkända dödskalle. Grundarna av, redragotoabull.com, uppmanade nämligen folk till att skoja med Hirst konstverk, där några av förslagen sedan skulle läggas ut på hemsidan. Jag lät sålunda göra ett kollage som leker med både upphovsrätt och originalets astronomiska försäljningspris. En bit ner bland de offentliggjorda bidragen finner ni en rödsprakande clownnäsa där mitt något felstavade namn även avslöjar personen bakom sprattet. Och även om det ser ut som en identisk kopia av Damien Hirst signatur kan det vara av vikt att poängtera att jag har modifierat den en aning: flyttat den första pricken över det första i-et och satt det efter första versalen. Alltså ingen förfalskning – istället ett litografi i något omfattande upplaga av den utmärkte konstnären: Diamond Hirst.

 

5/2 2009

Det har varit lite dåligt med uppdateringar här på bloggen. Sitter som sagt och skriver. Och i sann Web 2.0 anda jobbar jag i fragment och upphäver textens linjära struktur. Så under tiden kan ni kolla in Michael Wesch lysande video där han på ett pricksäkert och snyggt sätt visar hur webben utvecklats från HTML till dagens Web 2.0. Wesch är för övrigt Assistant Professor of Cultural Anthropology at Kansas State University. 

26/1 2009

Sitter och skriver om webbens starka position som distributör av kulturproduktioner gjorda av “amatörer”. Då i synnerhet om fan-kulturer och hur “fans are the most active segment of the media audience, one that refuses to simply accept what they are given, but rather insists on the right to become full participants”. För det blir tydligt när man surfar runt på nätet hur stark fan-kulturen blivit och hur dess “amatör” uttryck påverkat även den etablerade industrin. Henry Jenkins skiver, “Fan digital film is to cinema what the punk DYI culture was to music. There, grassroots experimentation generated new sounds, new artists, new techniques, and new relations to consumers which have been pulled more and more into mainstream practice.”

Ett starkt segment inom denna amatör-genre är just remixen eller snarare remake av etablerade filmer där studenter, konstnärer eller vanliga deltagare går in och klipper och leker med befintliga historier och material. Utifrån råmaterialet skapas sedan nya och alternativa berättelser. Och få filmer och historier har remixats så frekvent som Star Wars. Nedan kan ses ett tidigt experiment av Evan Mather, “Quentin Tarantino´s Star Wars”.  Direkt efteråt följer en extremt kul film där en tjej som inte sett Star Wars ska försöka återberätta historien för att hon bestämt hävdar att hon känner till och kan hela storyn. Kul – bör ses!

23/1 2009

Nu till morgonen har jag satt ihop en kort film om ljusets betydelse när man filmar med lågupplösta kameror. Grymt viktigt! Kolla ”Dagens mediatips”. Annars är det läsande och skrivande som står på schemat.  

21/1 2009

Nu när jag skriver på pappersuppsatsen kommer det ibland dröja innan texter och bilder dyker upp här på researchbloggen. Istället kommer det därför små korta tips på hur man praktiskt kan gå till väga för att producera digitala berättelser och vilka verktyg som är relevanta i processen. För det är lite synd när det finns så många sköna digitala historier runt om på bloggar och andra videodistributionskanaler som tyvärr rätt ofta haltar på grund av tekniska tillkortakommanden. Finns under fliken: Dagens mediatips.  

19/1 2009

När Bryan Alexander och Allan Levine i ”Web 2.0 storytelling – emergence of a new genre” entusiastiskt skriver om Web 2.0 storytellings verkningsplats inom den akademiska sfären avslutar de med följande uppmaning: ”For now, perhaps the best approach for educators is simply to give Web 2.0 storytelling a try and see what happens. We invite you to jump down the rabbit hole […] Then share with all of us what you have learned.”

 

Kanske är det just på denna punkt den här uppsatsen kan bli bidragande. När man skriver en traditionell uppsats har man en lång tradition att falla tillbaka på och en genomarbetad dispositionsmodell där form och innehåll vägleder en mot målet. Jag har  saknat den tryggheten. För det var med naiv entusiasm och nu i efterhand våldsam övertro till min förmåga att kunna förena bloggformen, uppsatsskrivandet och teknisk kompetens jag begav mig in i detta projekt. Nu kan jag inte annat än acceptera att det var lite överambitiöst. Att arbeta fram en mall på bloggen som kan hanterar all information (en pre-formatted template), att producera bilder och filmer med någorlunda hög kvalitet, läsa litteratur och samtidigt skriva en uppsats som till innehållet skall mäta sig med mina medstuderandes magisteruppsatser har skapat problem och prestationsångest. Ett osynligt men vansinnigt irriterande faktum har varit att bloggens fragmentariska disposition motarbetar de strukturer som pappersuppsatsen frammanar. Den leder en på villovägar.

 

Men i helgen hände något. De många momenten tillsammans med avsaknaden av ett begriplig och rimligt syfte och mål gjorde att jag sammanställde samtliga texter jag skrivit vidrörande ämnet och placerade dem i samma word-dokument (gäller både publicerade såväl som icke publicerade texter). Jag beslutade mig för att helt enkelt att skriva en vanlig magisteruppsats efter konstens alla regler. Något överraskande och samtidigt enormt skönt var att jag insåg att det trots allt handlar om närmare 25 användbara och skrivna sidor. Därtill den mängd inlägg här på ”startsidan” som kommer bifogas som bilaga. Även bilder och filmer bränns på en separat dvd-skiva. Researchbloggen kommer givetvis att fortsätta existera och allt eftersom texter blir färdiga kommer de att läggas upp. Det ska faktiskt bli både befriande och spännande att se hur bloggen nu närmar sig en mer traditionell akademisk uppsats Det skänker en viss trygghet. Kanske också först då kommer den att bli riktigt intressant.

 

Det här projektet har krävt enormt mycket tid som inte går att redogöra för. Denna tid betalar sig ju givetvis tillbaka och kommer till nytta i andra sammanhang. Däremot är det lite tidigt att säga huruvida innehållet kommer att bjuda på några storslagna insikter. Men förhoppningsvis kan projektets förtjänster och misslyckanden istället ge värdefull information för framtida resonemang vidrörande webben och bloggens aktualitet som akademiskt uppsatsverktyg. Och för att utvidga det pedagogiska synfältet kommer jag nu även lägga upp kommentarer och information om hur man går till väga för att producera filmer och bilder som håller en bra kvalitet för webben. Besitter helt enkelt en hel del kunskap inom detta område som kan spara tid och vara intressant för andra att ta del av. Här kommer lite tips och tricks för hur man jobbar med ljus, bilder, ljud, filmer, komprimering, filformat och mycket annat. Och dessutom vilka program som lättast och snabbast fungerar – för detta om något är en så löjligt omfattande och tidskrävande process att begripa att det får Sisyfos udda bergsbestigarambitioner att framstå som rena daggstänkta-berg-trallande i en jämförelse: fallera!

 

Och jag bugar och tackar för uppmärksamheten. Varje gång jag trillat in här har jag förundrats och samtidigt blivit både glad och nervös över den skara läsare som haft tålamod att troget titta in. Hur många gånger har jag inte trott att även mina trognaste läsare måste ha tröttnat. Det är stort av er!

14/1 2009

Blev tvungen att avsluta ett annat jobb. Men nu blir det inga fler externa arbeten fram till seminariet den 26/2. Det kommer med andra ord bli betydligt bättre kontinuitet här på bloggen. Näste inlägg dyker upp på fredag. 

7/1 2009

Stor humor då jag idag var nere på Form/Design Center och tittade på utställningen Digital Culture som skapats av masterstudenter från interaktionsdesign på K3, Malmö högskola. Tanken med utställningen var att skapa ett digitalt bruksföremål som ska spegla sociala mönster och värderingar. Fanns ett par intressanta och festliga projekt. Gick runt och testade hur de funkade. Kollade bland annat in ”Handshake Trainer” där man kan öva upp sig att ge det perfekta greppet när man hälsar på en tysk. I Tyskland är det tydligen enormt viktigt att denna ritual genomförs med ett fast men balanserat grepp som varar ca 2 sekunder. Så jag provade och resultatet ser ni nedan. Stor humor som sagt när monitorn dessutom ger resultatet av min hälsning: ”that´s to much”. En medarbetare på FDC kom fram och jag var tvungen att fråga om det hänt tidigare. Nej, var svaret, men utställningen skulle sluta på söndag så det gjorde inte så mycket. Enligt henne. Kreatören får väl höra av sig om han vill skälla eller nåt annat:P

 

 

Mat och snack är starkt förbundna med varandra i Indisk kultur. Med hjälp av mikrofoner och en display kan man efter middagen med enkel grafik visa hur mycket var och en av deltagarna pratat. Om nu någon skulle vara i tvivel. 

 

 

Annars kommer denna vecka mycket handla om läsning. Här är två spännande böcker som jag för ögonblicket är sysselsatt med.

Digital Storytelling – del 3

Aldrig som första gången!

  

 

Med ”Aldrig som första gången!” vann Jonas Odell guldbjörnen för årets bästa kortfilm vid Berlins filmfestival, 2006. Odell hade tidigare under 1980-talet varit med och byggt upp Filmtecknarna, en animationsstudio i Stockholm. Vad som slår en när man tittar på filmen är likheterna med de principer Lambert och Atchley förespråkat. Varje historia är uppbyggd omkring en central historia: de personliga upplevelserna av det första samlaget. Genom att etablera en tydlig dramaturgi byggs spänningen och klimax upp. Berättarens närvarande och autentiska röst förstärker de emotionella banden och den dokumentära känslan. Med musik och ljudbilder skapas sedan stämning och dramatik. Odell har själv beskrivit arbetsförloppet: ”Jag jobbar med några journalister som gör intervjuer. Sedan lyssnar jag igenom materialet och klipper ut de bitar som passar dramaturgiskt, samtidigt som jag försöker låta intervjupersonerna få säga vad jag tror de vill ha sagt” (Lumholt 2008). Än tydligare framgår det dokumentära arbetssättet på Svenska Filminstitutets produktblad för filmen, där följande citat står att läsa:

        

As we hear the people tell their stories in their own words, these are visualized in a range of different animation styles. These are stories that range from comedy to tragedy, stories from last year or from the 1920’s, stories that are remembered with nostalgia, embarrassment or even horror. All these stories have one thing in common: it is never like the first time!

By using real people’s own experiences and their own voices telling their stories, I was hoping to bring some life into the claustrophobic fantasy-world that too often is the world of animation. This film really belongs to the people who were brave enough to share the stories of their first time…

- Jonas Odell, director (Svenska Filminstitutet 2006)

 

Släktskapet med digital storytellings metoder är tydligt. Samtidigt är det, åtminstone vid ett första ögonkast, en markant skillnad på själva utförandet och visualiseringen. Odells mångåriga animations- och regikunskaper gör naturligtvis sitt till. För medan nybörjarens historier ofta haltar en aning och i regel allena använder fotot i gestaltandet, brukar Odells å sin sida nästan enbart film och animationer, där han på ett övertygande sätt balanserar bilder och berättelser i enlighet med vad Lamberts förespråkade som vikten utav ett harmoniskt förhållande mellan de visuella och auditiva. För till skillnad från många andra exempel är Odells animationer oftast återhållsamma och underkastade berättarens historia och känsla. Sen har de givetvis en extremt hög finish som döljer hundratals osynliga timmar i en animationsstudio. Versionen här ovan är den förkortade variant som ligger på Filmtecknarnas egen hemsida. 

 

 

Key Bank – en personlig bank

 

När Jonas Odell medvetet eller omedvetet använder sig av digital storytellings metoder är det för att skapa en dokumentär känsla där åhöraren kommer väldigt tätt på berättaren och han/hennes historia. På så sätt byggs det upp empati, närvaro och identifikation, egenskaper som många marknadsstrateger och reklambyråer gärna skulle vilja etablera med potentiella kunder. Så kanske är det inte så konstigt att digital storytellings metoder anammats och relativt ofta på senare tid dykt upp i reklamfilmer.

 

Anton Hagwall skriver en intressant artikel på Rum för berättande om datorföretaget HP:s välkända pay-off, ”the computer is personal again”(Hagwall 2007). Det var en framgångsrik reklamkampanj som körde under en längre tid där bland annat JAY-Z och Paolo Coelho på ett personligt sätt berättade om datorns betydelse i deras liv (finns på Youtube, annars hänvisas till Goodby, Silverstein & Partners sida där JAY-Z film ligger bland portfoliofilmerna). Men samtidigt som det återkopplas till digital storytellings metodik, tar filmerna samtidigt avstånd på en rad punkter. Ett tydligare och mer aktuellt exempel är därför Digital Kitchens nyligen animerade reklamfilmer för Key Bank. Som det framgår är dessa historier, ”created and culled from real interviews with Key Bank customers” (Digital kitchen 2008)

 

Digital Kitchen har genom att tillvarata det personliga berättandet och tillämpningen av digital storytellings metoder försökt bygga tillit och trovärdighet. Med stark fokus på individen och han/hennes behov är det ett sätt att försöka tränga igenom kommunikationsbruset. Där blir elementen från Lambert och Atchleys metod en strategi att just fånga uppmärksamheten och skapa en ”autentisk” känsla och närvaro. Samtliga fyra berättelser som finns på Digital Kitchens hemsida beskriver alla ett problem som berättaren ställt inför och där individen och banken slutligen finner ett sätt att förverkliga kundens drömmar. Även om denna text inte har några undersökningsresultat att hänvisa till vidrörande kampanjens mottagande, kommunicerar kampanjen en rad starka och sympatiska värden, som just aktiveras genom berättandets form och innehåll. Ty explicit säger banken att den ställer sig bakom de kunder som förhåller sig ambitiöst till deras liv och stöttar deras drivkraft att nå sina mål och drömmar. Implicit betyder det i förlängningen att Key Bank själv är en ambitiös bank, både som arbetsplats och aktör i samhället. Genom de narrativa och visuella elementen kommuniceras bankens budskap på ett övertygande sätt. 

 

Fortsättning följer

Utbildningsradion och skolan

Att digital storytelling fått stor genomslagskraft och traderats vidare ut i världen råder det inga tvivel om. Både inom film och reklam har element från Joe Lambert och Dana Atchles metodik implementerats och modifierats. Men starkast genomslagskraft har metoden fått inom utbildningssektorn, där de relativt snabba inlärningskurvan och mediets stora tillämpningsmöjligheter har blivit ett populärt pedagogiskt verktyg för att berätta digitala historier. På Utbildningsradions hemsida för digitala berättelser, Rum för Berättande, kan man bland annat läsa följande:

Alla har något att berätta! Under den parollen arbetar Rum för Berättande, ett webb-baserat UR-projekt som undersöker möjligheterna med eget skapande och media i framtidens undervisning […] Rum för Berättande utgår från metoden digitalt berättande, där deltagaren under en tvådagars workshop skapar en kort film om något han eller hon vill dela med sig av till omvärlden. (http://www.ur.se/rfb/index.php?t=0&tt=3)

 På deras hemsida ligger i dagsläget hundratals filmer som är uppladdade av workshopsdeltagare eller nyfikna privatpersoner (mac-användare kan få svårt att se dem på grund av filformat). Tittar man på filmerna ses omedelbart kopplingarna till principerna för digital storytelling, där de personligt berättade historier fokuserar på ett avgränsat tema som berättaren funnit angeläget att förmedla. Bildbehandling och berättelsernas struktur känns igen och tillsammans skapar de en mosaik-liknande mångfald av fragmentariska bilder av de liv och den verklighet som omger oss.

 Målet med sidan är att fungera som en övergripande resursbank där vi visar filmer, lär ut hur man gör filmer och delar med oss av kunskaper om hur man kan använda sig av filmerna och metoden i pedagogiska sammanhang. Rum för Berättande handlar om vad som händer i världen: berättelser från verkligheten, berättade av dig! http://www.ur.se/rfb/index.php?t=0&tt=3

 Här lyser de demokratiska och pedagogiska anslagen kraftigt igenom, vilket både är projektets styrka såväl som svaghet. Styrka för att metoden mycket riktigt är lätt att tillämpa och förmedla via workshops och seminarier. Hur en sådan workshop går till och vidare hur man kan arbeta med tekniken i skolsammanhang syns från exemplet från Kalmar högskola, där några lärarstudenter instriuras hur de i utbildningssyfte kan arbeta med metoden för att skapa engagemang och berättande bland de yngre eleverna.

 Samtidigt är det projektets svaghet, vilket man är medveten om på Utbildningsradion då man i kommande projekt har utvecklat och anpassat berättandet efter dagens. För en baksida med flera av de projekt som bedrivits med hjälp av de något statiska ramarna för berättandet som Lambert och Atchley lanserat, är att formen och i synnerhet de tekniska förutsättningar metodiken skapat, samtidigt har begränsat uttrycksmöjligheterna till en större grad än vad som skulle behövas. För parallellt med att dessa tekniker för digitalt berättande lärts ut, har det samtidigt producerats en uppsjö av andra former för digitalt berättande. Runt om i världen har det samtidigt suttit en hel generation kreatörer som inspirerade av varandra lekt och berättat både fiktiva och dokumentära historier om sådant som på ett eller annat plan berört dem. Dessa historier har kanske växt fram utifrån andra förutsättningar och där en rad olika tekniker blandats och formats till användbara verktyg till att förmedla den historia de önskat. Dessa filmer har lagts ut och kommenterats, imiterats och remixats. Nya tekniker för bild och ljudbehandling drivit utveckling och uttryck framåt, tänjt på gränserna för vad som kan åstadkommas. Det är dessa exempel man ofta finner på andra öppna videodistrubitionskanaler och när vi nu snart närmar oss begreppet Web 2.0 kommer dessa tekniker synas. Först är det dock på plats att göra en återkoppling, en länk som förbinder Center for digital storytelling metoder med dagsaktuella exempel. För medan de filmer som hitills visats har befunnit sig på en basicnivå, kan det vara intressant att lyfta fram projekt som i princip arbetar efter samma förutsättningar men där det visuella och finishen är topp kvalitet.

 

Berlin

 2006 års guldbjörn vinnare i kortfilmskategorin var skapad av Jonas Odell. Han hade under nittiotalet varit med och byggt upp Filmtecknarna, en motion graphic byrån i Stockholm. När man tittar på filmen ser man plötsligt en rad gemensamma nämnare med de principer Lambert och Atchle tagit fram. Historierna om de tre berättarnas första samlag förmedlar tydligt flera av elementen. Historierna är uppbyggda runt ett centralt och personligt betydelsefull händelse. Genom att berättelsens uppbyggnad skapas spänning och ett klimax. Det etableras ett innan, ett nu och ett efter. Både genom ämnets innehåll och sättet det berättas skapas ett emotionellt tillstånd som berör. Berättelserna känns autentiska och avskalade genom rösternas dokumentära och oskolade artikulering. Nu råkar jag även veta att Odell använt sig att inspelningsmaterial. Men röstens nerv, tillsammans med berättelsens tempo spelar en avgörande roll för inlevelsen och spänningsuppbyggnaden. Där den skiljer sig från många av de berättelser som återfinns på exempelvis ”Rum för Berättande, är med sättet Odell jobbar med visuella bilder. Men i Lamberts kokbok står det inte heller exakt vilka visuella medel som skall användas. Står däremot om vikten att balansera det visuella och auditiva. Och ser man på Odells animationer och compositions, jobbar han med ett återhållasamt visuellt uttryck. Det är överdådliga animationer, utan tvärtom luftiga och styrda av berättaren och berättelsens känsla. Se exempel på den inledande filmen där de animationerna. Däremot är det ett tusentals osynliga timmar bakom den höga finishen. Eftersom jag bara kunde hitta en förkortad verson på Filmtecknarnas hemsida, är det även denna som återges här.

 

Digital Storytelling – del 2

Utbildningsradion och skolan

 

Att digital storytelling fått stor genomslagskraft och förts vidare ut i världen råder det inga tvivel om. Både inom film och reklam har element från Joe Lambert och Dana Atchleys metodik implementerats och modifierats. Men kanske starkast genomslagskraft har metoden fått inom utbildningssektorn, där den relativt snabba inlärningskurvan och mediets stora tillämpningsmöjligheter har blivit ett populärt pedagogiskt verktyg för att berätta historier. På Utbildningsradions hemsida för digitala berättelser, Rum för Berättande, kan man bland annat läsa följande:

 

Alla har något att berätta! Under den parollen arbetar Rum för Berättande, ett webb-baserat UR-projekt som undersöker möjligheterna med eget skapande och media i framtidens undervisning […] Rum för Berättande utgår från metoden digitalt berättande, där deltagaren under en tvådagars workshop skapar en kort film om något han eller hon vill dela med sig av till omvärlden. UR, Rum för Berättande

 

 På deras hemsida ligger i dagsläget hundratals filmer som är uppladdade av workshops-deltagare eller nyfikna privatpersoner (mac-användare kan få svårt att se dem på grund av filformat). Tittar man på filmerna ses omedelbart kopplingarna till principerna för digital storytelling, där de personligt berättade historier fokuserar på ett avgränsat tema som berättaren funnit angeläget att förmedla. Bildbehandling och berättelsernas struktur känns igen. Sammantaget enas de fragmentariska berättelserna i en mosik-liknande bild som delvis speglar de liv och den verklighet som omger oss.

 

Målet med sidan är att fungera som en övergripande resursbank där vi visar filmer, lär ut hur man gör filmer och delar med oss av kunskaper om hur man kan använda sig av filmerna och metoden i pedagogiska sammanhang. Rum för Berättande handlar om vad som händer i världen: berättelser från verkligheten, berättade av dig! UR, Rum för Berättande

 

Det finns sålunda både demokratiska och pedagogiska anslag, vilket här kraftigt lyser igenom. Det är väl samtidigt både projektets styrka såväl som svaghet. Styrka för att metoden mycket riktigt är lätt att tillämpa och förmedla via workshops och seminarier. Det är lätt att låta folk komma till tals genom ett fokuserat innehåll och tidsramar. Utvecklar man samtidigt berättarmöjligheterna och formen kan man ta teknikerna och metoden än längre. Filmen nedanför är ett exempel från Kalmar högskola, där några lärarstudenter instrueras hur de kan jobba för att engagera och berätta sagor för och med yngre elever inom för- och grundskola (lägger upp klippet här även om det är lite långt, samt inte regelrätt gestaltar digital storytellings metoder utan snarare visar arbetsflödet och hur teknikerna kan används i pedagogiska sammanhang). 

När man som i ovanstående film går ifrån de statiska ramarna för digital storytellings metoder och istället tillämpar teknikerna för att berätta sagor, undslipper man samtidigt några av de problem som återfinns bland filmerna på Utbildningsradions sida, Rum för berättande. Där har metodens dogmatiska tillvägagångssätt medfört att filmerna känns föråldrade och saknar den berättarmångfald och glädje som syns på andra ställen på nätet. Något man givetvis medveten om på Utbildningsradion då man i kommande projekt har utvecklat och anpassat berättandet efter dagens tekniska möjligheter och samtidigt släpper lite på de innehållsrelaterade instruktionerna (exempelvis satsningen på, ”Mitt liv 2.0 – unga berättar om livet på nätet”, som är ett samarbete med Kulturskolan Stockholm och Mediarådet).

 

För med dagens teknik kan så mycket mer åstadkommas både visuellt och narrativt. Parallellt med att digital storytellings metoder spridits, har det samtidigt skapats en uppsjö av andra former för digitalt berättande. Runt om i världen har en hel generation kreatörer, inspirerade av varandra, filmens värld och bland annat musikens remixkultur, lekt och berättat både fiktiva och dokumentära historier där berättandet, bilden och ljudbehandling tänjt på gränserna för vad som kan åstadkommas. När snart begreppet, Web 2.0, blir aktuellt att se på kommer dessa tekniker och berättelser att diskuteras och visas. Men först är det dock på plats att göra en återkoppling, en länk som förbinder Center for digital storytelling metoder med helt dagsaktuella exempel som tydligt generiskt arbetar efter samma principer. Medan tidigare exempel befunnit sig på basicnivå kommer nu två projekt där speciellt den visuella finishen är av högsta kvalitet.

22/12 2008 – Digital Storytelling del 2-3

Lägger nu upp ett inlägg med hur digital storytelling spridits vidare ut i världen och i synnerhet blivit en gångbar metod inom utbildningssektorn. I eftermiddag kommer efterföljande  en text och filmer där digital storytellings metoder synliggörs i bland annat en påkostad reklamfilm, samt en guldbjörnvinnare inom kortfilmskategorin. Slutligen återstår den sista delen där dagens varianter av digital storytelling och Web 2.0 lyfts fram. Kommer att bli en rätt faktaspäckad del där den rörliga bilden, ”den idag starkast växande kommunikationsformen” synas och hur den närmsta framtides berättelser kommer att yttra sig.

 

Finns tills vidare en hel del formella brister och förenklingar som kan och skall kritiseras – och även förbättras. Får ta tag i inläggens kronologi och placering på ”UPPSATS” fliken lite senare. Men tills vidare får det funka.

Digital Storytelling – del 1

Följande kapitel avser att beskriva utvecklingen inom digitalt berättande och hur dess formspråk successivt förändrats från tidigt 90-tal och fram till idag. Med hjälp av filmer och bilder kommer jag att försöka skissera en heltäckande bild av hur denna utveckling artat sig och återknyta till talrika exempel.

Definition

Den vanligaste uppfattningen vidrörande digitalt berättande är just att det handlar om berättelser som förmedlas med hjälp av olika digitala tekniker och verktyg. Ofta nämns då bloggen som tydligast exempel. Det är även den innebörd jag själv tillskrivit begreppet då jag åtaliga gånger använt det här på researchbloggen. Orsaken beror dels på att den generella innebörden, till trots att invändningar finns, rymmer det digitala berättandets mångfald av olika berättartekniker, formspråk, stilarter och uttryck. Samtidigt handlar det om att utvecklingen inom de digitala medierna är såpass lavinartad att nya ord och benämningar ofta riskerar att förlora dess giltighet och bli förtidspensionerade modeuttryck som snart upplevs som uråldriga antikviteter. Denna problematik kommer lyftas fram när Bryan Alexander och Alan Levines text, Web 2.0 storytelling: Emergence of a new genre, lite längre ner synas. Men den primära orsaken till att definitionsfrågan kort omnämns här handlar om att skapa ett visst fundament och förklaringsunderlag till varför denna text inte väljer att sätta likhetstecken mellan digital storytelling och digitalt berättade (vilket ofta är tillfället). För som det kommer visa sig innefattar den engelska benämningen en hel metodik för hur digitalt berättande kan utformas och förmedlas. Något som inte är lika självklart vad angår den svenska innebörden. 

Historisk tillbakablick

När Joe Lambert och Dana Atchle i 1994 grundade Center for digital storytelling i Berkely, Kalifornien, lät man sig inspireras från teaterns värld och en muntlig berättartradition. Tillsammans och i samspråk med tidens teknologiska förutsättningar utarbetade de en rad kriterier som snabbt skulle sätta standarden för hur digitala berättelser kom att konstrueras och berättas världen över. Grundtanken och drivkraften var att vem som helst med rätt handledning skulle kunna producera en digital historia efter ett par dagars workshop (en lite lång men intressant video med Lambert där han berättar om blogging, självpresentation och digital storytelling finns här).  För att filerna inte skulle bli extremt tungarbetade jobbade man med filmer som varade mellan 2-5 minuter. Till att börja med var det uteslutande foton, röst och musik, men allteftersom filmteknologin blev tillgängligare för hemma-användaren börjades andra rörliga medier tillämpas.  Joe Lambert har i sin Digital storytelling cookbook formulerat sju element som bör ingå. Något förenklat är det följande kriterier:

1. Berättelsen ska ha ett bärande budskap, poäng, som berättaren engagerat vill förmedla. 
2. Uppbyggnad. Det måste finnas en enkel men tydlig intrig och uppbyggnad där inledning och vändpunkten framhålls. Exempelvis ett inledande begär som tillfredsställs i slutet.  
3. Emotionellt. Genom ett starkt känslomässigt innehåll skapa engagemang hos åhöraren.  
4. Berättarrösten. Att med den individuella berättarrösten skapa stämning och närhet.  
5. Musik eller andra ljudbilder som kan förstärka hörselintrycken och inlevelsen. 
6. Etablera en bra balans mellan det auditiva och visuella. Att inte berätta för mycket utan gärna arbeta med upprepningar. 
7. Att använda rytmen och berättelsens tempo för att öka intensiteten av upplevelsen. 

I Thenmozhi Soundarajans berättelse ”Momnotomom” kan man se hur dessa element är omsatta i praxis. Det är ett exempel de själva använt sig av i utbildningssyfte och även om videon har par år på nacken visar den på ett tydligt sätt hur de sju elementerna är tänkt att fungera. Med hjälp av närvarande berättarröst, musik och enkla komplementära bilder förstärks den emotionella intrigen. Berättaren har även jobbat med relativt få bilder och montage. Däremot upprepas de med jämna mellanrum. Samtidigt på plats att påpeka att även om uttrycket och effekter ter sig simpla, är det fortfarande lite överkurs för vad som kan förväntas av en total novis efter en tredagars workshop. Krävs bland annat lite basala förkunskaper innanför digital fotobehandling. Men det intressanta med exemplet är att dess utryck och form känns igen när man återknyter till mer aktuella och närliggande exempel.

Utbildningsradion och skolan

Några ord om länkandet, upphovsrätt och referenslistan

Vid hänvisningar till texter sparade som pdf-dokument kommer jag i mån av möjlighet länka till den webbplats där dokumentet ursprungligen är uppladdat. Nackdelen är att läsaren då själv kommer att behöva identifiera pdf-dokumentets position på hemsidan ditt jag hänvisat. Detta kan vid tillfällen kräva en viss överblick och en stunds sökande. Fördelen är att ingen ofrivilligt här skall behöva ladda hem ett dokument genom att trycka på länkar i löpande text. Klickar man däremot på samma pdf-dokument i referenslistan påbörjas en omedelbar nedladdning. Detta för att säkerhetsställa källans hållbarhet och livslängd. För även om hemsidan där originalet återfinns skulle läggas ned eller om texten skulle tas bort, finns dokumentet fortfarande kvar här på min researchblogg och dator – något som kan bli nödvändigt vid en framtida arkivering. Jag har helt enkelt själv tankat hem det aktuella pdf-dokumentet, sparat det på min hårddisk, för att åter laddat upp det här på researchbloggen.

    Vidrörande rättigheter: Om inte annat nämns är texter, foton och pdf-dokumenten skyddade av Creative Commons licenser. Dessa licenser finns i en rad variationer men grundläggande är i regel att de får kopieras, distribueras och i viss mån bearbetas så länge det hänvisas till originalet och dess författare. Däremot får de aldrig användas för kommersiella ändamål (exempel på hur en sådan licens kan se ut finns här).

   Även när det gäller videofilmer och foton kommer jag att försöka länka till ursprungsplatsen. Dels för att garantera att det är producenten eller beställaren som valt att publicera materialet – vilket sällan är tillfället på öppna videodistributionskanaler såsom Youtube. Sekundärt eftersom videoannonser i form av preload ads och overlay ads blir alltmer utbrett i samband med visning av tilltänkt videomaterial. Vill helst inte att uppsatsen innehåller en massa ofrivillig reklam. Annorlunda förhåller det sig å andra sidan om materialet publicerats av en privat aktör eller i samtycke med skaparen, samt inga annonser återfinns. I dessa tillfällen kommer Youtube och andra liknande sidor med fördel användas. 

Villospår

Uppsatsen tog en lite märklig riktning i slutet av förra veckan. Närmade sig mer ett experimentellt konstnärligt uttryck där den egna självbiografiska reflexionen kom att bli central. Det var ett försök som varken kändes speciellt relevant, intressant eller bekvämt. Istället återgår jag till det upplägg och den metod som jag anslår i introfilmen. Kommer nu ringa in och definiera digitalt berättande för att efterföljande lyfta fram några olika exempel. Istället för att använda mig själv som emiriskt stoff kommer jag lyfta fram och tolka andras texter och livshistorier. Bland annat se med vilka retoriska stilmedel de konstruerar och rekonstruerar sina liv och livsöden. Där blir även lyssnaren/läsarens delaktighet och medreflekterande relevant att syna. Speciellt eftersom kommentarfunktionen i bloggkulturen fyller ett så viktigt syfte. Det blir alltså mindre experiment och mer teori som återanknyts till praktiska exempel. Vidare kommer jag se på de deltagande momenten för att avsluta med vilka hjälpmedel man kan berätta digitala historier. Först när detta är gjort blir det aktuellt att se på hur en eventuell visualisering kan tänkas se ut.

 

Nästkommande inlägg publiceras på fredag. Framöver kommer uppdateringarna att ske på onsdagar och fredagar. 

Digitalt berättande – introfilm

Researchblogg som teoretisk kappa

Det var medan jag läste Jill Walker Rettbergs text, ”Blogging from inside the ivory tower”, jag insåg resarchbloggens fördelar framför mer traditionella former för akademiskt skrivande och källhantering. Rettberg skriver i artikeln om sitt egna bloggande och då i synnerhet om researchbloggens kvaliteter och begränsningar. Hennes reflektioner och avslutande rubrik mynnar ut i en fråga: ”Will we write academic papers in 2035?”. För som hon visar kanske framtidens ”scholarship is not in papers and books, but in new forms of dialogue-based exploration of ideals?” (Rettberg 2006:10). För samtidigt som online baserade bloggar har begränsningar med exempelvis hållbar- och tillgänglighet, finns det en rad fördelar där både länkfunktionen och möjligheten att mixa media väger tungt. Rettberg tar bland annat upp hur länkandet (källhänvisningen) fungerar:

 

”The link itself has become something of an ethics of blogging: link to your sources. If you´re not sure of a fact or of the source of your ideeas, search the web until you find out more about that and link to it. These foundations are, perhaps, the seeds of a genre that may grow to be as strong as the traditional academic essay.” (Rettberg 2006:10)

 

Det är intressant hur självreglerande källhänvisningen blivit inom bloggvärlden, vilket till stor del säkert beror på att informationen online aldrig ligger längre bort än ett knapptryck. Förefaller därför både lättjefullt och oetiskt att inte länka till källan. ”Fusk” skulle snabbt upptäckas. Denna omedelbara direkthet hos länkfunktionen kan jämföras med de traditionella uppsatsernas litteraturlistor, där uppsökandet och kontrollen av en källa är ytterst mödosam och tidskrävande. Få uppsöker bibliotek eller beställer ett verk för att kolla källans ursprung. Även de elektroniska referenserna blir svårtillgängliga genom dess ofta långa och otympliga URL-adresser. Att arbeta med digitala referenslistor och länkfunktion skulle underlätta avsevärt i arbetsflödet för både författare och läsare.

   Det samma kan sägas gälla nätets möjligheter att mixa media. Här ligger en av främsta utmaningarna och tyngsta argumenten (som jag ser det) för att försöka tillämpa researchbloggen (eller något motsvarande) som akademiskt uppsatsverktyg. I den djungel av varierade former för källor, media och olika digitala plattformar, som vi möts av idag, har den traditionella akademiska uppsatsen oerhört svårt att göra sig rättvisa. Att i en pappersuppsats förmedla och gestalta det digitala mediets mix och remix av texter, bilder, filmer och animationer skulle visa sig svårt och framför allt begränsa mediets mångfald och uttryck. Samma sak gäller de deltagande och kommunikativa momenten. Att aktivt kunna kommentera och interagera med texter, bilder och kanske i synnerhet med andra deltagare är oerhört centralt inom Web 2.0 och dagens online-kommunikation. Researchbloggen blir sålunda att försök att förena dessa egenskaper med mer traditionella akademiska former.

   Mitt första arbetsmoment har varit att pröva arbeta fram en plattform som kan hantera den mångfald olika källor och digitala medier som jag förväntas stöta på. Det kräver ett verktyg som kan hantera en rad olika filformat och applikationer. Samtidigt, som nämndes ovan, är det av vikt att form och innehåll på vissa punkter följer de riktlinjer som akademiskt uppsatsskrivande kräver – exempelvis en tillförlitlig referenslista.

   Denna researchblogg kan med andra ord ses som ett försök att omsätta Rettbergs tankar om huruvida inte de traditionella akademiska uppsatserna behöver finna nya former för att kunna hantera framtidens akademiska, tekniska och kommunikativa krav. Genom mitt ämnesval, digitalt berättande, gavs möjligheten att experimentera med både innehåll och form, vilket jag de nästkommande två månaderna förväntas göra här på min researchblogg.  

 

Texten som word-dokument